Psaltaren

Kapitel 22

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran.
2 (22:3) Men Gud, jag ropar om dagen, men du svarar icke, så ock om natten, men jag får ingen ro.
3 (22:4) Och dock är du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger.
4 (22:5) På dig förtröstade våra fäder; de förtröstade, och du räddade dem.
5 (22:6) Till dig ropade de och blevo hulpna; på dig förtröstade de och kommo icke på skam.
6 (22:7) Men jag är en mask, och icke en människa, till smälek bland män, föraktad av folket.
7 (22:8) Alla som se mig bespotta mig; de spärra upp munnen, de skaka huvudet:
8 (22:9) "Befall dig åt HERREN! Han befrie honom, han rädde honom, ty han har ju behag till honom."
9 (22:10) Ja, det var du som hämtade mig ut ur moderlivet och lät mig vila trygg vid min moders bröst.
10 (22:11) På dig är jag kastad allt ifrån modersskötet; du är min Gud allt ifrån min moders liv.
11 (22:12) Var icke långt ifrån mig, ty nöd är nära, och det finnes ingen hjälpare.
12 (22:13) Tjurar i mängd omgiva mig, Basans oxar omringa mig.
13 (22:14) Såsom glupande och rytande lejon spärrar man upp gapet mot mig.
14 (22:15) Jag är lik vatten som utgjutes, alla mina leder hava skilts åt; mitt hjärta är såsom vax, det smälter i mitt liv.
15 (22:16) Min kraft är förtorkad och lik en lerskärva, min tunga låder vid min gom, och du lägger mig i dödens stoft.
16 (22:17) Ty hundar omgiva mig; de ondas hop har kringränt mig, mina händer och fötter hava de genomborrat.
17 (22:18) Jag kan räkna alla mina ben; de skåda därpå, de se med lust på mig.
18 (22:19) De dela mina kläder mellan sig och kasta lott om min klädnad.
19 (22:20) Men du, HERRE, var icke fjärran; du min starkhet, skynda till min hjälp.
20 (22:21) Rädda min själ från svärdet, mitt liv ur hundarnas våld.
21 (22:22) Fräls mig från lejonets gap. Ja, du bönhör mig och räddar mig undan vildoxarnas horn.
22 (22:23) Då skall jag förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag prisa dig:
23 (22:24) I som frukten HERREN, loven honom; ären honom, alla Jakobs barn, och bäven för honom, alla Israels barn.
24 (22:25) Ty han föraktade icke den betrycktes elände och höll det icke för en styggelse; han fördolde icke sitt ansikte för honom, och när han ropade, lyssnade han till honom.
25 (22:26) Genom dig skall min lovsång ljuda i den stora församlingen; mina löften får jag infria inför dem som frukta honom.
26 (22:27) De ödmjuka skola äta och bliva mätta, de som söka HERREN skola få lova honom; ja, edra hjärtan skola leva evinnerligen.
27 (22:28) Alla jordens ändar skola betänka det och omvända sig till HERREN. Hedningarnas alla släkter skola tillbedja inför dig.
28 (22:29) Ty riket är HERRENS, och han råder över hedningarna.
29 (22:30) Ja, alla mäktiga på jorden skola äta och tillbedja; inför honom skola knäböja alla de som måste fara ned i graven, de som icke kunna behålla sin själv vid liv.
30 (22:31) Kommande ättled skola tjäna honom; man skall förtälja om Herren för ett annat släkte.
31 (22:32) Man skall träda upp och förkunna hans rättfärdighet, ja, bland folk som skola födas att han har gjort det.