Psaltaren

Kapitel 18

Han sade: Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet,
2 (18:3) HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn.
3 (18:4) HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.
4 (18:5) Dödens band omvärvde mig, och fördärvets strömmar förskräckte mig.
5 (18:6) Dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig.
6 (18:7) Men jag åkallade HERREN i min nöd och ropade till min Gud. Han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop inför honom kom till hans öron.
7 (18:8) Då skalv jorden och bävade, och bergens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd.
8 (18:9) Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun; eldsglöd ljungade från honom.
9 (18:10) Och han sänkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter.
10 (18:11) Han for på keruben och flög, han svävade på vindens vingar.
11 (18:12) Han gjorde mörker till sitt täckelse, till en hydda som omslöt honom; mörka vatten, tjocka moln.
12 (18:13) Av glansen framför honom veko molnen undan; hagel föll, och eldsglöd for ned.
13 (18:14) Och HERREN dundrade i himmelen, den Högste lät höra sin röst; hagel föll, och eldsglöd for ned.
14 (18:15) Han sköt sina pilar och förskingrade dem, ljungeldar i mängd och förvirrade dem.
15 (18:16) Vattnens bäddar kommo i dagen, och jordens grundvalar blottades, för din näpst, o HERRE, för din vredes stormvind.
16 (18:17) Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.
17 (18:18) Han räddade mig från min starke fiende och från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.
18 (18:19) De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd.
19 (18:20) Han förde mig ut på rymlig plats; han räddade mig, ty han hade behag till mig.
20 (18:21) HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig.
21 (18:22) Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;
22 (18:23) nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och hans stadgar lät jag icke vika ifrån mig.
23 (18:24) Så var jag ostrafflig inför honom och tog mig till vara för missgärning.
24 (18:25) Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter mina händers renhet inför hans ögon.
25 (18:26) Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig man bevisar du dig ostrafflig.
26 (18:27) Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog.
27 (18:28) Ty du frälsar ett betryckt folk, men stolta ögon ödmjukar du.
28 (18:29) Ja, du låter min lampa brinna klart; HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljuset.
29 (18:30) Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, och med min Gud stormar jag murar.
30 (18:31) Guds väg är ostrafflig; HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.
31 (18:32) Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa utom vår Gud?
32 (18:33) Gud, du som omgjordade mig med kraft och lät min väg vara lyckosam,
33 (18:34) du som gjorde mina fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder,
34 (18:35) du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!
35 (18:36) Du gav mig din frälsnings sköld, och din högra hand stödde mig, och ditt saktmod gjorde mig stor;
36 (18:37) du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke.
37 (18:38) Jag förföljde mina fiender och hann upp dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.
38 (18:39) Jag slog dem, så att de icke mer kunde resa sig; de föllo under mina fötter.
39 (18:40) Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig.
40 (18:41) Mina fiender drev du på flykten för mig, och dem som hatade mig förgjorde jag.
41 (18:42) De ropade, men det fanns ingen som frälste; till HERREN, men han svarade dem icke.
42 (18:43) Och jag stötte dem sönder till stoft för vinden, jag kastade ut dem såsom orenlighet på gatan.
43 (18:44) Du räddade mig ur folkets strider, du satte mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.
44 (18:45) Vid blotta ryktet hörsammade de mig; främlingar visade mig underdånighet.
45 (18:46) Ja, främlingarnas mod vissnade bort; med bävan övergåvo de sina borgar.
46 (18:47) HERREN lever! Lovad vare min klippa, och upphöjd vare min frälsnings Gud!
47 (18:48) Gud, som har givit mig hämnd och tvingat folken under mig;
48 (18:49) du som har befriat mig från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man!
49 (18:50) Fördenskull vill jag tacka dig bland hedningarna, HERRE, och lovsjunga ditt namn.
50 (18:51) Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.