Psaltaren

Kapitel 102

HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.
2 (102:3) Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.
3 (102:4) Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
4 (102:5) Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.
5 (102:6) För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.
6 (102:7) Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.
7 (102:8) Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.
8 (102:9) Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.
9 (102:10) Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,
10 (102:11) för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
11 (102:12) Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.
12 (102:13) Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.
13 (102:14) Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.
14 (102:15) Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.
15 (102:16) Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,
16 (102:17) när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;
17 (102:18) när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.
18 (102:19) Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,
19 (102:20) att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,
20 (102:21) för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,
21 (102:22) på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,
22 (102:23) när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.
23 (102:24) Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.
24 (102:25) Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.
25 (102:26) I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:
26 (102:27) de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.
27 (102:28) Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.
28 (102:29) Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.