Job

Kapitel 14

Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -
14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.